De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Rör förhållandet mellan staten och individen
De mänskliga rättigheterna reglerar i grunden förhållandet mellan staten och individen.
De utgör en begränsning av statens makt över individen och slår samtidigt fast vissa skyldigheter för staten. Ett exempel är att staten är skyldig att skydda individens rättigheter från att kränkas av andra enskilda. Ett annat är att staten ska se till att varje människa kan förverkliga och utkräva sina rättigheter enligt konventionen.
En del av folkrätten
De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten, dvs. den internationella rätten.
Rättigheterna finns nedskrivna i olika typer av internationella överenskommelser. Dessa har olika beteckningar. Konventioner och protokoll blir juridiskt bindande genom att staterna förklarar sig bundna av dem (exempelvis genom att ratificera dem), medan förklaringar och deklarationer utgör politiska förpliktelser.
Internationella överenskommelser kan också bli juridiskt bindande genom sedvana, även om det inte rör sig om en konvention som stater tillträder. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna är ett sådant exempel.
Odelbara och gäller alla
De mänskliga rättigheterna är ömsesidigt samverkande och odelbara. Det betyder att de olika rättigheterna utgör delar av samma helhet på ett sådant sätt att ingen enskild rättighet kan anses vara viktigare än någon annan. De mänskliga rättigheterna är också universella – de gäller för alla människor, utan åtskillnad, över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation.
Samarbete under efterkrigstiden
Det internationella samarbetet kring de mänskliga rättigheterna har framförallt utvecklats efter andra världskriget med Förintelsen och massmordet på romer, homosexuella, politiskt oliktänkande med flera i färskt minne. Flera stater hade redan före 1945 egna lagar om medborgarnas rättigheter gentemot staten men det fanns få internationella regler på området.
Efter andra världskriget fanns det en växande uppfattning bland de länder som bildade Förenta Nationerna (FN) att världssamfundet måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter. Främjandet av de mänskliga rättigheterna utgör därför en av FN:s huvudsakliga uppgifter, vilket slås fast i FN-stadgan.
Inom FN har det under åren utarbetats en rad dokument som behandlar mänskliga rättigheter. Samtidigt har regionala system för att stärka mänskliga rättigheter vuxit fram i olika delar av världen. I Europa finns exempelvis Europarådet, som antagit den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande. Liknande exempel finns också i Amerika och Afrika.
Mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
FN:s allmänna förklaring och de två FN-konventionerna från 1966 (konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter) innehåller tillsammans med de regionala konventionerna en lång rad rättigheter och grundläggande friheter, bl.a. rätten till skydd mot övergrepp och rättigheter för att tillgodose de mest grundläggande behoven.
Statens skyldighet och individens rättigheter
Staterna är skyldiga att respektera folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning.
En del rättigheter får under vissa omständigheter inskränkas i lag, medan andra är absoluta och alltid ska gälla.
Det räcker dock inte med lagar som klargör statens skyldigheter eller förbjuder vissa handlingar. Det krävs också ett fungerande rättssystem (poliser, advokater och åklagare, opartiska och rättvisa domstolar) som förverkligar lagarna. Därutöver behövs kompletterande åtgärder som information och kunskap för att göra människor medvetna om sina rättigheter.
En internationell angelägenhet
Om en kränkning sker av de mänskliga rättigheterna är det i första hand den aktuella statens ansvar att se till att den enskilde får upprättelse.
Men de mänskliga rättigheterna är en internationell angelägenhet och det är därför fullt legitimt för andra stater att framföra åsikter om och försöka påverka situationen i olika länder där rättigheterna kränks. Det finns olika internationella mekanismer dit den enskilde kan vända sig för att ställa ett land till svars för kränkningar av den enskildes mänskliga rättigheterna, exempelvis Europadomstolen och de olika kommittéer kopplade till FN:s konventioner.
Förhandlingsarbetet, undertecknande och ratifikation
En konvention fastställs genom förhandlingar i t.ex. FN eller Europarådet där representanter för olika länder företräder sina regeringar och framför synpunkter och krav.
När enighet uppnåtts kan länder underteckna konventionen. Undertecknandet ses som en viljeförklaring samt en signal att landet ifråga förbereder att tillträda en viss konvention, exempelvis genom ratificering.
Nästa steg är tillträdande då ett land förklarar sig bundet av en konventions regler. När ett visst antal länder har tillträtt träder konventionen i kraft. Tillträdande beslutas i de flesta stater av landets lagstiftande församling (i Sverige är det riksdagen).
